Ismael Nery (October 9, 1900 - April 6, 1934) was a Brazilian artist. Born in Belem, Pare of Dutch, Native-Brazilian and African ancestry,[1] he studied at the Escola Nacional de Belas Artes (National School of Fine Arts) in Rio de Janeiro and at the Academie Julian in Paris. He created numerous paintings, wrote many poems and also helped design Brazil's National Patrimony of the Treasury department. Nery married a poet, Adalgisa Nery, in 1922. He contracted tuberculosis in 1931, and died of it in 1934.  Related Paintings of Ismael Nery :. | Self-portrait | Portrait of Murilo Mendes | Figura | Inner view Agony | Composicao Surrealista |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
NETSCHER, Caspar
Dutch Baroque Era Painter, ca.1635-1684
William Stanley Haseltine
(June 11, 1835-February 3, 1900) was an American painter and draftsman who was associated with the Hudson River School and Luminism. Born in Philadelphia to John Haseltine, a successful businessman, and Elizabeth Shinn Haseltine, an amateur landscape painter, Haseltine studied at the University of Pennsylvania and then at Harvard University, where he received a degree in 1854. He first exhibited his paintings the following year at the Pennsylvania Academy of Fine Arts, after which he sailed to Europe, first joining a colony of American painters who were studying in Dusseldorf, then traveling up the Rhine into Switzerland and Italy. In late 1857 he settled in Rome, and in the following months made numerous excursions to draw the landscape around Rome and on Capri. In 1858 Haseltine returned to Philadelphia, and by late 1859 was installed in the Tenth Street Studio Building in New York City, then a central point for American landscape painters; also in the building were Frederic Edwin Church, Albert Bierstadt, and Worthington Whittredge, the latter two having befriended Haseltine in Europe. Though many of his paintings from this time derived from his European sketches, Haseltine also began to paint the oceanside of New England, especially favoring the rockbound coasts of Narragansett, Rhode Island, Nahant, Massachusetts, and Mount Desert Island, Maine. The precision with which he painted these landscapes won critical praise, and Haseltine was elected an Associate of the National Academy of Design in 1860, and a full Academician in 1861. In 1864 Haseltine's wife died in childbirth. He spent some time training his nephew, Howard Russell Butler, but he moved after he married Helen Marshall in 1866. Initially the family considered settling in Paris, but in 1867 they moved to Rome, which would for most of Haseltine's subsequent years serve as his home and point of departure from which to produce views of the European landscape. While his paintings of Capri and Sicily would prove popular with visiting American tourists, Haseltine also traveled and drew in France, Holland, Belgium, and the Netherlands, summering in Bavaria and the Tyrol in the 1880s and 1890s. In his later years he also returned periodically to the United States, making a final trip to the west in 1899. Haseltine died of pneumonia in Rome in 1900.